I väntan..

Sitter här, tisdagen den 14 januari och väntar på att klockan ska gå så jag kan ta mig till bussen som går 06.13.
Jag har fått en tid på Östra sjukhuset 07.05 för skrapning.
For i fredags direkt till gynakuten för att kunna få en tid så fort som möjligt. Med tanke på att det fortfarande inte hänt något nere i magen så var det tur att jag for in. Annars hade jag väl fått väntat ännu längre.

De gjorde iallafall ett vaginalt ultraljud där vilket var en bekräftelse. Fostret hade stannat i v8. Vilket stämmer bär jag tänker tillbaka. Mina illamåenden stannade i v9. Dessutom så fick vi nu se att det faktiskt var något där. Även fast det saknade hjärta.

Men nu ska det äntligen bli gjort. Så jag kan lägga detta bakom mig och blicka frammåt mot en förhoppningvis ny graviditet inom kort.

Kram!

Tomheten som infinner sig är obeskrivlig..

Idag blev inte alls som vi tänkte oss. Istället för glädjetårar så har hela denna dag gått åt till sorg, tomhet och hopplöshet.
I morse 8.15 var vi på plats på Barnmorskegruppen här i Göteborg. En väldigt trivsam och trevlig mödravård som vi var så glada att äntligen vara på.
Vi fick följa med en barnmorska in till ultraljudsrummet. Jag var så otroligt nervös. "tänk om det är helt tomt??"

Jag gick lägga mig ner och så kletade hon in magen lite och började dra med ultraljudspinnen över magen.
Hon förklarade vad vi såg, livmoder och säcken som fostret ska ligga i... Hon blir tyst.. "Vilken vecka var du i sa du?" Frågade sköterskan. "Ja i v.10 tror jag i allafall." "Mm, för det jag kan se är att den är i v6+4"... "Va?!?" säger jag och blir väldigt förvånad. "Ditt embryo har slutat att utvecklats och gjorde det i v 6. Men din kropp tror fortfarande att du är gravid. Jag vet att det låter väldigt konstigt".
Jag blir helt stum. Plötsligt fylls jag av en tomhet som jag aldrig förr känt. "Har hon verkligen tittat ordentligt?! Finns det verkligen inget där inne?! Men jag har ju symtomer! Jag har ju för fan gått upp 6 kilo!!!!"
Hon var väldigt förstående och förklarade att detta är väldigt vanligt. 15-20% av alla gravida kvinnor får missfall.
Men nu är det som så att jag inte fått mitt missfall ännu utan måste invänta!?? en vecka till att förhoppningsvis kroppen sköter det själv. Händer inget så får jag åka in till gynakuten och sätta mig o vänta på att få komma in o få hjälp.

Men hur ska man orka med det? Hur ska jag kunna orka gå vidare? Jag vill ju bara kunna vända blad, se frammåt och så fort som möjligt bli gravid igen.

Så i morgon ringer jag gyn o frågar om jag kan så fort som möjligt få en tid för skrapning...

Just nu känns det oerhört tomt. Men det som får mig att tänka positivit är vetskapen att nu vet jag att jag kan bli gravid. Har ju gått i hela mitt könsmogna liv och trott att jag inte kunnat. Försökte ju aktivt med mitt ex i fyra år men förgäves.

Med denna insikt, att veta att det faktiskt går, får vara drivmedlet till att vi får försöka snart igen. ..

Så nu säger jag Hej då så länge.. På återseende..

Undrar nu om detta stämmer..

Nu är vi så otroligt pepp inför i morgon och spända. Är det verkligen något eller rent utav några?? som befinner sig där inne. Tänk OM det är två!! Herregud vad gör vi då?? Hur ska ha råd, Hur får vi plats? Ska två bebisar skrika i mun på varandra?! Hjääälp!! Men, skulle det vara så, ja då får man verkligen kalla det lyckoträff. ;-)
Nu hoppas vi ju främst ATT det är ett tickande hjärta där inne. Ett nytt litet liv som ska frodas inuti mig.

Herre gud, jag Marika ska bli mamma! Det ät faktiskt helt ofattbart, med tanke på att för fyra år sedan så var min inställning " jag vill överhuvudtaget inte ha barn, någonsin. Jag ska ha min karriär och njuta av andras barn". Men sen hände något. Jag träffade mitt livs stora kärlek som verkligen tog mig med storm.
Christian, som är nästan sju år yngre än mig kom in och vände upp och ner på hela min värld. Kärleken stormade och vi var verkligen ett från första dagen.
Det var sommaren 2010. Nu är det januari 2014, och vi har hunnit med en otroligt massa. Det senaste var vårt fantastiska bröllop för snart ett halv år sedan. 10 augusti sa vi ja till varandra. Jisses vilken dag!
Nu står vi här, gravida, och jag är så lycklig och nöjd med allt och längtar till att få fullfölja denna spännande resa som vi har framför oss...

Det går fort uppåt.

Vågen visade 70 kg prick igårkväll. I morse var jag tvungen att dubbelkolla om det verkligen stämde, puh den visade 68.5. 4,5 kg upp sen nov. Känns ju ändå realistiskt.
Så kom nu ikväll, och bara för att det ser ut som att jag borde vara i v14 och jag känner mig stinn och otroligt uppblåst så var jag bara tvungen att ta en koll igen.. Ne men se där! 70,9kg!! Haha!!
Förr har jag fruktat för att ens överstiga 65kg, nu småleer jag nästan istället, och njuter av att det som växer inom mig tar plats och gör att jag hela tiden måste äta gör att slippa lågt blodtryck.
För en gång skull njuter jag av plussen på vågen, det spelar ingen roll längre. Inte just nu iallafall :)

V.10

Idag gick jag in i vecka 10. Mår otroligt bra o det känns som över denna natt så togdagen ett skutt ut i omkrets. Tycker tom att strumpbyxor spänner lite för mkt.
Jag mår väldigt bra. Illamåendet har avtagit eller i allafall för stunden. Tröttheten är inte lika påtaglig idag.
Brösten växer o nu när jag sitter ihopsjunken så är magen allt annat än slank kan jag erkänna. Det börjar tom bli obehagligt att känna magen vecka sig så mkt. Det blir liksom för mkt hud på samma ställe som ska få plats;)

Nu är det bara tre dagar kvar till inskrivning! Tjohooo!!

Vågen står nu på 70 kilo!!! 64 innan jag blev gravid.. Ja vad säger man..

Kunde inte låta bli..

Även fast det är tre veckor kvar till helt säkert så kunde jag inte låta bli. Första gravidtidningen är inhandlad!
Det bästa som finns är ju att gotta ner sig i fakta, historier, Hur andra har det osv.
På torsdag är det äntligen dags för barnmorskan! Nu längtar jag så oerhört mycket. Vissa dar tvivlar jag verkligen på att det är sant även fast symtomerna avlöser varandra. Jag menar, gå upp nästan fem kilo på mindre än två månader gör jag ju kanske inte annars... Så här fort;)

Fick även en mysig stickad tröja av Christian idag som jag kan växa in i. Min färg o allt- Orange!
Har blivit en riktig myskläderbrud det sista. Provade en av mina 50-tals klänningar och Nej, det gick ju inte längre... Den får vi hänga undan o träffa om sisådär två år igen..

Ska ta och sy mig ett par baggybyxor här snart. Med ett skönt material o bred mudd upptill. Gött!

Låt mig bara få soooovaaaa...

Hur trött kan man egentligen bli??
Igår när jag hade hämtat mannen på jobbet så gick jag o lade mig en stund o tvärslocknade. Vaknade och kände att jag lätt hade kunnat fortsatt sova till morgonen efter. Det är en trötthet som är svår att förklara. Det slår en utan någon som helst förvarning och sedan känner man sig helt urlakad och orkar inte göra någonting.
Illamåendet är likt svallvågor på sjön. Det kommer som mest runt 10 tiden på morgonen och sedan går det fram o tillbaka.

I skrivande stund sitter jag på jobbet o försöker få mig till att göra något över huvudtaget. Det är inte lätt, tror jag ska lägga huvudet på kudden och slumra in en stund. För det ingår väl i lönen, eller hur;)