Tomheten som infinner sig är obeskrivlig..

Idag blev inte alls som vi tänkte oss. Istället för glädjetårar så har hela denna dag gått åt till sorg, tomhet och hopplöshet.
I morse 8.15 var vi på plats på Barnmorskegruppen här i Göteborg. En väldigt trivsam och trevlig mödravård som vi var så glada att äntligen vara på.
Vi fick följa med en barnmorska in till ultraljudsrummet. Jag var så otroligt nervös. "tänk om det är helt tomt??"

Jag gick lägga mig ner och så kletade hon in magen lite och började dra med ultraljudspinnen över magen.
Hon förklarade vad vi såg, livmoder och säcken som fostret ska ligga i... Hon blir tyst.. "Vilken vecka var du i sa du?" Frågade sköterskan. "Ja i v.10 tror jag i allafall." "Mm, för det jag kan se är att den är i v6+4"... "Va?!?" säger jag och blir väldigt förvånad. "Ditt embryo har slutat att utvecklats och gjorde det i v 6. Men din kropp tror fortfarande att du är gravid. Jag vet att det låter väldigt konstigt".
Jag blir helt stum. Plötsligt fylls jag av en tomhet som jag aldrig förr känt. "Har hon verkligen tittat ordentligt?! Finns det verkligen inget där inne?! Men jag har ju symtomer! Jag har ju för fan gått upp 6 kilo!!!!"
Hon var väldigt förstående och förklarade att detta är väldigt vanligt. 15-20% av alla gravida kvinnor får missfall.
Men nu är det som så att jag inte fått mitt missfall ännu utan måste invänta!?? en vecka till att förhoppningsvis kroppen sköter det själv. Händer inget så får jag åka in till gynakuten och sätta mig o vänta på att få komma in o få hjälp.

Men hur ska man orka med det? Hur ska jag kunna orka gå vidare? Jag vill ju bara kunna vända blad, se frammåt och så fort som möjligt bli gravid igen.

Så i morgon ringer jag gyn o frågar om jag kan så fort som möjligt få en tid för skrapning...

Just nu känns det oerhört tomt. Men det som får mig att tänka positivit är vetskapen att nu vet jag att jag kan bli gravid. Har ju gått i hela mitt könsmogna liv och trott att jag inte kunnat. Försökte ju aktivt med mitt ex i fyra år men förgäves.

Med denna insikt, att veta att det faktiskt går, får vara drivmedlet till att vi får försöka snart igen. ..

Så nu säger jag Hej då så länge.. På återseende..