Christian berättar....

Klockan är tidigt. Men jag vaknar snabbt ur koman när Marika säger till mig att hon tror hon har en förvärk. Vad är klockan, hur långt är det emellan. Jag går snabbt ut på appstore och hämtar hem en värktimer. En timme senare så visar intervallet 8 min drygt emellan. Inte jättefarligt tänker vi. Lika bra att ta frukost och se hur det går. Beslut fattas om att jag i alla fall borde stanna hemma. Frukost, just fan, man får ju ingen mat som blivande farsa på förlossningen. Fram med smör, mackor, yoghurt, mUsli (hur fan gör man tyskt u.?), pålägg av alla de slag. Ätandet börjar. Marika börjar få allt tätare verkar, jag sitter frenetiskt med telefonen i handen och klockar samtidigt som jag trycker i mig maten. Nej, det här går inte längre kvider hon. Jamenvafan är det som händer, nu tre minuter mellan värkarna. Packa undan frukosten under förmaningar om att göra det ordentligt, diska, packa. Hör hur Marika under telefonsamtal med förlossningskoordinator får typ tre värkar på under tio min. Vi klär på oss och genomgår tre eller fyra till innan jag lämnar M hängandes i en pelare på baksidan och springer till bilen. Frost på rutan, men vafaaaan!!! Ingen isskrapa, får bli ett kreditkort. Hämtar upp M med två porthålsliknande gluggar att se igenom (rutorna på båtar ni vet).

Bilturen går fort, inte så fort som man kanske hade velat köra med M:s tillrop om att föda i bilen lägger tyngd på gaspedalen. Jag försäkrar om att det inte kommer bli så. UR VÄGEN FÖR FAN JAG SKA BLI FARSA!!! Osäker på vart man ska när man väl kommer till östra, förlossningen står det på en skylt, låter lämpligt. Vi kommer fram och jag parkerar. Menojdåtiokronoritimmenförattfödabarnapunktcom, men det kanske det är värt. Nej vad fan håller jag på med, betala, föda, flytta bil. Så ska det nog vara. Betalar och hastar in i entrén.

Vi får fyrans rum, ser lika farligt ut som en tandläkarmottagning. M har ont, jag stöttar bäst jag kan men har svårt att sluta le, hysteriskt euforiskt skulle man kunna beskriva det. M håller inte med. Jag masserar, får av Karin (vår barnmorska) en sån där liten gubbe med fyra ben och träkulor på ändarna. In med fingrarna, nu ska det mätas. "Öppen fyra centimeter, bra jobbat sen kl 3". Tack, eller ja, jag har ju inte gjort så mycket iofs. Nej det var ju det här med att se till att M fick som hon ville. Jag börjar mala på om EDA (Epidural Anastesi antar jag - ergo ryggbedövning). "Vi kan väl prova ett bad säger Karin". (Karin var jävligt bra, bestämd, lugn och saklig - henne tog man order ifrån, det var skönt). Men M känner att hon inte kan lämna sängen, det gör för ont. Vi pushar på om den glorifierade EDAn och Karin börjar förbereda infarter och kanyler. Då kommer det. "Det känns som att jag måste bajsa, jag tror jag måste krysta..."

...ok...ehm...ok. VADFNSÄGERDU!!! Kollar klockan, den är typ 8:30...men vad fan vi har varit här en dryg timme. Karin svarar med ett "Jasså, då är det väl bäst att vi kollar om det hänt något då. In med fingrarna, jajamen "fullt utvidgad, nu kör vi". Jag får bilder av stora skeppsportar som öppnas, grottor och rymdskeppsventiler (ni vet sådana som öppnas i en ring). Nu...nu föder vi barn.

Det som följer rekommenderas kanske inte för den känslige:

Jag är en nyfiken person, jag vill uppleva saker, se nya saker, vara där det händer. Det var jag nu också. M byter under förloppet ställning två gånger, detta eftersom värkarna kommer så tätt och är så starka (man förstår inte hur starka före man ser det med egna ögon). Men till slut så hamnar hon på rygg, med benen upp mot magen och min hand bakom hennes nacke. Varde ljus, eller i det här fallet, varde blod, slem och kroppsvätskor. Jag befinner mig nu i ett sådant läge att jag ser allt. Och med allt så menar jag allt.

Det som händer under själva utdrivningen är svårt för mig att förstå. Men jag känner kraften hos moder natur. Skoningslöst så påminner hon mig om den manliga rasens tillkortakommanden vad det gäller smärttålighet, styrka och beslutsamhet. Helt plötsligt så känner jag att jag stiger ur situationen. Jag kliver tillbaka och låter den fantastiska varelse som är min hustru ta över. M frustar som en prisbelönt tjur och tar i så att mina egna prestationer på gymmet bleknar. Jag håller ett öga på skärmen, baddar hennes panna och assisterar med lustgasen. Milton hade en elektrod istället för övervakning utifrån. I praktiken så betyder det att de fäster en liten skruv i hjässan för att övervaka hjärtslagen. Den här skruven är fäst i en tvinnad kabel med en svart och en vit kardel. Som jag sa tidigare så ser jag nu allt. Den kabeln blir som ett långsamt laddstreck på en datorskärm. Nästan omärkbart men ändå klart och tydligt på väg ut. Jag räknar varven som tränger fram, oändligt många verkar det som. Kollar klockan, typ halv tio. "Nu ser man huvudet, vill du titta?". Vill jag titta? JAAAA DET VILL JAG. Ut ur min kvinna skymtar nu vad som ser ut som änden på en falukorv, fast med hår, täckt i ett rosa slem. (Lite som slemmet på kall burkskinka).

Det burkskinkeslemstäckta huvudet tar lång tid att passera, det är svårt vid bäckenbotten förklarar de. Ja tro fan det. M pushar på och jag stöttar bäst jag kan. Vi blir ett team i livets tjänst. Vårt eget välmående är inte så viktigt. Vi har ett uppdrag att genomföra. Huvudet kommer allt längre ut, och det är mycket huvud på en bebis. Det där lilla hålet har vuxit till en livets sluss.

Ska jag vara ärlig så kommer jag inte helt ihåg resten. Jag kommer ihåg synen av de små öronen. Det livlösa utseendet som barn har när de är på väg ut men inte riktigt har fötts ännu. Då kommer det. Tre par händer, två in där fram, en där bak och ovanpå och två som fattar ett strongmangrepp om mitt barns huvud. Och så kommer han, det inser jag när han i det närmsta studsar ner på britsen och med honom följer en kaskad av fostervatten, burkskinka och blod. Men det enda jag ser är hans ansikte, benen och den lilla avbilden av hans far som sitter däremellan (tolka det hur fan ni vill).

JAG HAR FÅTT EN SON!!!