Marika berättar.....
Natten den 26/11 klockan 03.15 vaknar jag av en stark sammandragning. Väcker Christian och säger att det gör lite ondare än de andra få gångerna jag fått en förvärk. Christian vaknar snabbt och laddar ner en värk app och börjar klocka värkarna.
Eftersom jag inte visste vad som var skillnad på förvärk och riktig värk så skickade jag mess till min kära väninna Therese för att rådfråga. Tur att hon också har småbarn, för det är inte alla som kan svara 03.30 på natten;)
Värkarna kom med olika intensitet med 8-10 minuters mellanrum. Jag minns en som kom riktigt starkt då jag fick försöka andas igenom den. Tessan hade visat mig hur jag skulle andas, så det var bara att försöka göra det bästa av det lilla jag lärt mig.
Christian gick upp och tände upp lägenheten och förberrede frukosten. Vi hade ju ingen aning om hur fort det skulle gå. Men för att vara förberedd så var det ju bra om vi fick i oss något.
Jag hasade mig upp ur sängen och tog mig in i duschen. Tror då att klockan var 05, någonting.
Fick en värk i duschen och en värk när jag stod och torkade mig. Tessan sa, "Om du måste stanna upp och andas igenom en värk, då är det en riktig värk".
Det började göra riktigt ont och jag stod framlutad mot handfatet i badrummet och gnydde för mig själv. Christian smekte mig på ryggen vilket var skönt.
När väl värken var över så kände jag ingenting. Märkligt det där egentligen. Från skitont till absolut ingenting.
Jag fick på mig kläder och satte mig vid frukostbordet. Christian hade kokat lite havregrynsgröt och det var inte många skedar av den gröten jag fick i mig. Den ena värken efter den andra kom och till slut kunde vi konstatera att det bara var 3 minuter mellan varje värk.
Ringde först mamma och grät för att jag hade så ont. Hon tyckte att jag skulle ringa förlossningen och förklara hur jag kände det. Kanske var det dags att åka in?
Jag gick in till soffan och ställde mig på knäna och lutade mig över sitsen. Värkarna kom hela tiden och under samtalet med kordinatorn så hade jag tre värkar. Hon tyckte jag skulle åka in direkt och hon tyckte att jag andades bra igenom varje värk. Hon frågade om jag hade något önskemål på förlossning, Östra sa jag. Så hon bokade in mig och sa att "Nu är du registrerad där, så det är bara att åka in".
Det blev lite stressigt helt plötsligt. Jag höll t.o.m på att bädda sängen mellan värkarna (typiskt mig? Ja lite kanske;)
På vägen ner till bilen kom tre värkar och när jag stod och väntade på att Christian så kände jag hur Milton skruvade på sig, jätte märklig känsla. Jag började smått få panik och tänkte "Tänk om jag föder i bilen"!?!?
Vi kom i alla fall iväg och den resan var nog den långsammaste jag varit med om. Fasen vad ont jag hade!
När vi äntligen var inne så tror jag klockan var 6.30-07.00 någonting. Jag fick lägga mig ner och barnmorskan Karin tog en kik på hur mycket jag hade öppnat mig. "Du är redan 4 cm öppen. Det är riktigt bra jobbat på dessa få timmar. Dessutom så har vattnet gått för jag känner bebisens huvud här inne".
Då visste ju inte jag hur lång tid det skulle ta för mig att öppna de sista 6 cm så Karin frågade om jag ville ta ett bad och det tyckte jag lät skönt. Så hon gick iväg för att förbereda det åt mig.
När hon kom tillbaka så frågade hon om jag ville testa lustgasen. hade hört att man kunde känna sig full på den. Så jag andades först lugnt för att vänta in en topp på värken. När den väl kom så skulle jag släppa och DÅ kom känslan... "Herre gud jag håller på att svimma!!" Ja, så kändes det för mig. Men eftersom jag visste att så var inte fallet så intalade jag mig själv att jag inte höll på att svimma. Känslan är rätt otäck, och jag har ju svimmat ett antal gånger i mitt liv, men det gav mig en pusch att våga fortsätta med den.
Säger bara, Thank god for lustgas! Herre jisses vad jag andades i den. I väntan på en värk, uppe på toppen och även på nedgången. Jag var verkligen i la la la land;)
När Karin kommer tillbaka efter att kollat till vattnet i badkaret så får jag ur mig "Jag kan nog inte ta det där badet, för jag kommer nog inte upp härifrån. Så snälla, ge mig epiduralen nu, för jag pallar snart inte mer".
Karin tar då fram infarten för att sätta i handen och när hon väl håller på med den så får jag en märklig känsla. Tänker för mig själv "Håller jag på att skita på mig nu"?!
"Det känns som att jag behöver krysta?!?, säger jag med lite panik i rösten.
"Ok, då ska vi bara se om du har öppnat dig något mera".
Den undersökningen var minst sagt välkommen, vill gärna inte ha in händer där nu när det känns som att jag skulle kunna bajja ner hela sjukhussängen.
Karin tar en kik och säger "Du, det är helt öppet här nu, det ända jag känner är en liten flik, så tar du bara den första krystvärken här så ska jag hjälpa dig att få bort den".
Jag får lite panik inombords och tänker " Va?! Redan öppen?? Ska jag börja föda NU?! Men edan då? Ska jag inte få någon smärtlindring?!?"
Nope, det fanns ingen tid kvar för smärtlindring. De sista 6 cm öppnades på en timme, inte undra på att jag hade ont! Men, eftersom jag hela tiden fasat för denna enorma smärta och fått höra att de sista två cm gör som ondast så väntade jag ändå på något ÄNNU smärtsammare..
Därifrån började det jobbiga "träningspasset". Jag krystade och krystade. Först från sidläge och sedan upp på alla fyra. Detta för att de ville att Milton skulle komma ner i förlossningskanalen.
Christian var ett enormt bra stöd och couch. Han är ju inte så äckelmagad min man så han såg hela förloppet och fanns där för att stötta och pucha.
Ni kommer att få ta de av hans tankar och upplevelse i ett eget inlägg. Jag lovar humor och för er känsliga läsare så väljer ni själva om ni vill ta del av hans berättelse ;)
Efter att jag stått på alla fyra en stund så vill barnmorskorn att jag skulle komma ner på ryggläge. Jag tar mig ner i lååååsam takt och väl nere på rygg så säger Karin " Nu Marika, så vill jag att vi ska ha dragkamp du och jag".
Jag spärrar upp ögonen och sliter mig en sekund från lustgasen och råmar "Jag tänker INTE ha någon dragkamp med dig!!! Det har sabbat min systers hand och jag vill inte utsätta mig för det. Dessutom så har jag karpaltunnel så det går jag INTE med på"!!
De blev nog lite paff att jag var så bestämd så de tog genast bort lakanet och kom då med en annan idé....
Fortsättning följer.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar