Dragkamp var det ja... Nej, det blev ingenting med det. Utan när jag intog ryggläge (som jag helst av allt inte ville föda i) så kom krystvärkarna väldigt tätt inpå varandra. Sköterskorna hann inte ens slita sig från mig då nästa kom.
Jag låg där med fötterna uppe på varsin sköterskas axel. Jag höll spjärn i knäna och Christian höll mig bakom nacken och i ena benet. Det var sjukt jobbigt. Men jag tog ett djupt andetag och på en värk ville Karin att jag skulle krysta två gånger. Vet inte vart kraften kom ifrån men helsikke vilken styrka det var i dem.
Tiden jag låg där så var min ända tanke "snälla, låt mig bara få bajsa, jag gör snart på mig och jag bryr mig inte!!!"
Men istället så sköts han fram, lite åt gången och jag tog i av kung och fosterland.
Christian såg att de tog fram en sax för att klippa mig, men när de såg att jag hade kraft att ta i extra i de sista krystvärkarna så hade de tydligen tryckt in fingrar både här och där för att greppa om Miltons huvud och på så vis hjälpa mig att få ut honom.
Under det skedet var jag totalt borta. Men jag hade någon slags inre kraft som bara fanns där och som gjorde jobbet åt mig kändes det som. Jag låg ju trots allt och krysta i säkert två timmar, osäker då jag inte hade koll på klockan.
Precis innan Milton kom ut så kände jag den där brinnande känslan. Trodde faktiskt att jag höll på att gå sönder helt och ska jag vara helt ärlig så tänkte jag just denna stund "jag skiter i om jag brister, bara den kommer ut Nu"!!!
Ut kom HAN! Med buller och bång och en känsla av att det var en stor bläckfisk jag krystade ut.
Helt omtöcknad av all lustgas och det intensiva arbetet så kom lille Milton upp på mitt bröst. Jag var i chock och Christian grät. "Tack älskling", säger han och kysser mig på pannan. "Det blev en son".
Jag som var så inställd på en Marianne. "Hur kunde det komma ut en snopp då?" Men allteftersom tiden gick så växte den där moders kärleken och idag är jag djupt förälskad i Milton. Världens finaste, och han är bara våran :)
Christian klippte navelsträngen och sedan fick Milton ta mitt bröst och det var inga som helst problem.
Medans han låg och snuttade så förberedde sköterskorna mig för att driva ut moderkakan. DET var ingen höjdare just då. En spruta i låret och sedan en krystvärk på det medans Karin hade tagit navelsträngen och lindat den runt handen för att sedan rycka ut den i min kryst. Den satt fast lite för hårt tydligen.
Efter moderkakan var det dags att sy ihop mig. Två bristningar och ett skavsår. Helt normala bristningar sa de och jätte bra gjort som förstföderska.
Med bedövningsgel, tre sprutor, massa lustgas och bedövningsspary så var jag klar. Kändes som att de sydde igen hela mig. Men de gjorde de ju inte så klart.
Det kom tom in en sköterska som var specialist på detta område, för att jag skulle få så bra resultat som möjligt.
Efter detta var gjort så var inte allt det onda klart. Neeejdå.... "Nu ska jag bara klämma lite på magen för att få blodet från livmodern så den kan dra ihop sig ordentligt".
Men aaaaaaj!!!! Det var nästan det värsta. Jag var trött, öm och ville inte ha någon som helst mer smärta.
Nu var det bara den nya lilla familjen inne på rummet.
Många omtumlande känslor for runt mellan oss och det var en underbar stund. Många samtal till familjerna gjordes och medans jag försökte piggna till så satt Christian och tittade på sin nyfödda son. Tänk, vad dessa två kommer att hitta på saker. Tänk vilken fantastisk pappa Milton har fått. Det kommer att bli många sagostunder från pappas egna fantasi. Mycket skogsutflykter, busiga påhitt, läran om det mesta och framför allt, en oändlig kärlek som bara komma växa sig starkare och starkare. Äntligen fick han bli pappa, och då till en son!
Den sista persen innan vi fick komma upp till BB var att jag skulle kissa för att de skulle se att allt funkade som det skulle.
Inte en lätt sak att begära av en nuförlöst kvinna. 1 1/2 timme tog det. En massa glas vatten, långa stunder sittandes på toaletten och inget hände. Jag spände mig ju så klart.
Sköterskan kommer in ett par gångerna frågar hur det går. "Har du inte kissat om 20 min så måste jag tömma dig".
"Tömma mig?! Nej nej aldrig!"
In i duschen för att bli varm och för att förhindra den värsta svedan, så ca 5 min innan hon kommer tillbaka så yes! Där kom det! Halleluja!!
Nu fick jag ta Milton i min famn, sätta mig i rullstolen och sedan bli uppkörd till BB. Äntligen var det över... Nu skulle vi lära känna våran lilla familjemedlem...
Så, hur tyckte jag nudå?
Ja... Jag är förvånad. Klart jag kan göra om det OM det skulle bli så någongång. Tack vare att jag haft sån ångest över detta så hade min bild av smärtan förstorats och under värkarbetet så låg jag bara och väntade på något ÄNNU värre. Visst fasen gjorde det ont, jag rev och slet i Christian som att jag bad om hjälp. Men jag stod ut. Jag lyssnade på kroppens signaler, och gjorde bara det jag behövde göra, få ut mitt barn.
Jag är evigt tacksam att jag fick en sådan snabb förlossning. Hade hört att de sista två cm innan kvinnan är helt öppen skulle vara de värsta. Men eftersom det gick så fort och jag inte hade någon aning om vart jag var i öppnings processen så behövde jag aldrig ojja mig när de kom. Nu vet jag ju i efterhand att när värkarna försvann och krystvärkarna kom in så gjorde det ju jääävligt ont. Men som sagt, jag väntade hela tiden på något värre.
Jag är jätte nöjd över min förlossning och oerhört stolt över min prestation.
Sa till Christian när jag hade så ont av amningen "Jag föder banne mig igen, bara jag slipper detta onda varje gång".
Känns som att jag kommer över min förlossningsrädsla helt enkelt ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar