Fy vilka dagar vi haft. Detta har varit det värsta rent känslomässigt som jag varit med om. Att se och höra sitt barn ha trögt att andas är något det värsta jag varit med om.
Det hela började natten till söndag. Milton brukar ju sova 5-6 timmar i sträck på nätterna. Denna natt sov han bara någon timme här och där just för att näsan började täppa igen.
På dagen efter så ser vi att han började bli lite hängigare. Han var dock med och ett tag, satt han framför tv:n och "jollrade" och tom skratta.
Christian for och köpte en termometer och när vi tog tempen på honom så hade han 38.6.
Vi kände då att eftersom vi inte har någon erfarenhet av sjuka bebisar så ringde jag 1177 där de tyckte att vi skulle åka in till kungshöjds vårdcentral där de har drop in på söndagar.
Sagt och gjort det gjorde vi. Mycket fin och hemtrevlig vårdcentral där vi blev prioriterad och fick komma in fort.
Läkaren ställde lite frågor och vi fick lämna prover. Guuud så hemskt det var i mammas hjärta när lillen fick lämna blodprov i stortån. Som han skrek. Fy!!
Tog även tempen där och den visade 38.4.
Läkaren var så snäll så han gav oss en remiss, så blev det värre så kunde vi ta den och åka direkt in till sjukhuset.
Vi for iallafall hem igen. Han var ganska ok fram till kvällen. Han gnällde mycket, ett "jag är sjuk-gnäll". Han var rödblodsig i kroppen men rätt blek i ansiktet. Vi tog tempen vid 18.30 och då hade han 39 graders feber. Vi blev så osäker eftersom han ändå åt och var "med". Men när jag en timme senare kollade tempen så hade han 39.7, då kastade vi oss in i bilen och drog iväg.
De ville att han skulle lämna kissprov för att se så det inte var urinvägsinfektion vilket kan vara vanligt hos små bebisar då bajset lätt kan komma in i urinröret.
Var ju inte det lättaste, då han redan hade kissat.
Men efter två timmar, då han blivit undersökt, blivit stucket i andra tån och blivit förberedd med bedövningssalva på lilla magen för att sticka honom in till blåsan för att få ut urin, DÅ kissade han!
De tog också ett näsprov för att kolla RS virus, det var det inte, puh!
Vi var nere på akuten från 20-02. När han fått lite febernedsättande så kom till slut en läkare in och tyckte att vi skulle lägga in honom gör natten. Detta var inte för att skrämma oss, för proverna var bra och så även syresättningen.
Däremot så reagerade de på att han var gnällig och hade marmorerade ben?!
Vaddå frågade vi?
Jo, två sätt man kan antyda på uttorkning på spädbarn är om benen och armar har synliga blodådror, det blir som ett nät på kroppen liksom. Även om fontanellen är nedsjunken. Men, som läkaren sa, man ska inte fastna vid ett tecken utan se på helheten.
Eftersom han både åt och kissade så skulle det inte vara någon fara. Men för att han bara är lite över fem veckor och har feber så ville de ta det säkra före det osäkra.
Väl uppe på avdelningen så skulle de böka med lill hjärtat igen. Så fort han somnat för han var såå trött nu. Han hade inte sovit många timmar alls på ett dygn så så fort han fick lite ro somnade han. Men den extremt täppta näsan ställde till det. Det verkligen rasslade inne i näsan och i mina öron så lät det som att han inte fick luft riktigt. Men sköterskorna sa att "det där är inget farligt, han andas jätte bra". Bra!? Min son har en ansträngande andning tänkte jag. Han får inte luft!! Han kan ju inte komma till ro med det där. Fan! Varför skulle min lille gosse behöva drabbas av detta? Även fast jag är dyngförkyld så kan jag mer än gärna dubbla den bara han slipper vara sjuk.
Natten rullade iallafall på och Christian som egentligen inte fick stanna kvar sov på golvet. De var så snälla, klockan var ju 2.30 när vi kom upp så han fick stanna ändå. Sängen jag skulle sova i var dock värdelös. Den gnisslade och så fort jag vände på mig så vaknade Milton. Så jag var uppe hela natten för att vyscha honom och klockan 05.40 så kom en sköterska in och skulle ta en blodprov.. Igen! Som han skrek och som jag grät! Jag led så otroligt mycket med honom. Sömnlösheten och att han mådde så dåligt var hjärtskärande. Nu insåg jag verkligen hur stark min kärlek till honom har blivit. Han är min skatt och jag är såå lycklig att han är vår!
Jag gav honom mat och han åt väldigt intensivt. Nu hade han lite mer ork.
Näsan lät fortfarande otroligt ansträngande men de kom in och gav han koksaltlösning som de sprutade in för att skölja rent näsan med. De sög även ren den.
När då klockan var strax innan lunch så kom em läkare in. Förklarade varför vi fick stanna kvar under natten. Det var ju för att kunna utesluta infektioner och sjukdomar och se vad det verkligen var som gav han feber. Svaret blev då förkylningsvirus som han i största sannolikhet fått av mig. Han gav en massa bra tips och vi fick mycket bra information med oss hem. Varför de skrev ut Milton var för att han syresatt sig bra och visade på god aptit. Det är det två främsta tecknen de går på.
Så vi packade ihop och for hem.
Väl hemma så sov vi lite grann. Kvällen kom och han blev lite piggare, men var så trött så det övergick snabbt i gallskrik.
För en övertrött mamma som helammar så var ju denna situation inte den ultimata för bröstmjölken. Milton ville till slut inte ens ta bröstet. Jag fick panik, kände att jag var på gränsen till att bli galen. Jag bara grät och grät av trötthet samtidigt som jag tyckte så oerhört synd om våran son.
Men när klockan var runt 23.30 så beordrade Christian mig att gå in och sova för att samla kraft och få till mjölken.
Så när Milton till slut blivit lugnare och fått mat så föll jag ner i sängen, totalt utmattad och somnade direkt.
Klockan 01.00 väckte Christian mig för matdags. Då insåg vi att nu måste vi köpa en nappflaska. Antingen för ersättning eller för att pumpa ur just för sådana här gånger då jag ska kunna känna mig fri och inte bunden till Milton för matens skull.
Men hur som helst, han åt och blev mätt sedan tog Christian honom och lät mig fortsätta sova.
Jag däckade och vaknade, tittade på klockan... 06! Det var helt tyst. Jag tänkte " hoppas nu inte Christian står och vyschat och inte fått någon sömn i natt". Jag smög upp och gick ut i vardagsrummet. Där låg de, mina fina pojkar. Mannen i soffan och min fina son i vagnen. Sov så tungt.
Jag gick tillbaka till sängen och somnade igen. Vaknade av att Christian väckte mig och då var klockan åtta. "Han somnade 02 och sov till nu", sa han. Åh, Gud så skönt!
Så jag matade honom, tog tempen som visade 37.6 och satte på en ren body, då somnade han av sig själv. Sov ytterligare tre timmar.
Ja vad ska man säga efter detta då? Jo som läkaren på vårdcentralen sa "detta är bara början".
Jo, det gäller att stålsätta sina känslor så man kan vara en stark mamma.
Jag vill bara säga att jag har världens finaste man. Utan Christian igår så skulle jag ha gått sönder. Att han står ut med mina extrema känslor och insikten av att jag var tvungen att få sömn om han så var tvungen att vaka hela natten för att jag skulle bli stark igen.
Jag älskar dig och jag är såå lycklig över att du och jag har gjort något så fint ihop som gjorde att vi fick lille Milton.
Jag älskar dig även för att du delar så mycket mig, men även för att du pärlar;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar