Att kunna trösta sitt barn och lyckas...

Är en ovärderlig känsla... 

Klockan är nu ett på natten och jag är tvungen att printa ner känslan jag har i skrivande stund.

Minns ni känslan när man som liten hade gjort sig illa, var sjuk eller bara kände sig så där väldigt liten och ynklig. När man då fick krypa upp i sin förälders famn och blev vyschad och omkramad. När man fick känna den där extra tryggheten att hur illa det än skulle vara så spelade det ingen roll. För värmen och kärleken man kände då från sin förälder betydde så mycket mer, och på bara några få minuter så var allt bra igen. 

Jag kommer väldigt väl ihåg den där känslan. Att hos mamma och pappa kunde inget ont hända. Där var jag skyddad och trygg. 

Nu i natt tror jag Milton fick den känslan även fast han är så liten. 

Han har blivit lite snuvig och täppt igen och var lite ynklig ikväll när vi nattade honom. 

Han somnade vid halv nio och vaknade vid halv tolv och ville ha mat. Han åt väldigt intensivt och det där obekväma snurvelljudet från näsan gjorde honom lite uppstressad. När han ätit klart så blev han ledsen och började skrika, förmodligen för att täppan i näsan störde honom så klart. Jag tog honom och satte honom i min famn och lutade hans huvud mitt bröst. Vaggade min överkropp försiktigt fram och tillbaka och vyschade. Även fast jag då satt väldigt obekvämt med tyngden på svanken böjd som en ostbåge i sängen så var det oviktigt. Nu var det viktiga att få Milton lugn och förhoppningsvis få honom att somna. 

Efter bara några minuter så hör jag hur hans andning ändras och hur hans kropp slappnar av. Med nappen i munnen, gossen vid kinden och mitt hjärtslag mot hans öra så somnar till slut mitt barn i min famn. Vilken känsla! Jag lyckades lugna mitt barn enbart av min egen närvaro. 

Just i det ögonblicket så insåg jag vilken fantastisk gåva det är att få bli förälder. 

Det jag fick känna som liten när jag blev tröstad fick Milton känna från mig i natt. 

Den ovärderliga tryggheten som alla barn borde få känna...