Åldersnojjor...

Jag tror jag just nu genomgår min första ålderkris. Tiden som mammaledig i denna utsträckning tycker de flesta mammor är helt underbart. Att bara få ta dagen som den kommer och bara få vara med sitt älskade barn 24/7.

Men jag tillhör inte riktigt den gruppen. Till viss del jo, jag älskar att vara hemma med Milton för han berikar våra liv med så oändligt mkt respons och kärlek. 

Men inte till den delen som gör att jag har tappat mycket av mitt självförtroende och att jag känner mig mesig och försiktig. 

Det är ju inte alls jag egentligen. 

Men att gå hemma och bara vara mamma tär på en kvinna. Jag tror jag talar för de allra flesta mammorna. När jag är köar med denna ledighet, då har jag varit hemma i 22 månader! Nästan i två år! Det händer väldigt mycket på två år, och jag kan helt ärligt säga att jag är inte samma person som jag var natten då jag fick mina värkar. Alltså kvinnan innan Milton föddes. 

Inte nog med att jag har skrivit över mitt bolag till någon annan, så har jag även stängt ned min hemsida och facebooksida. Mikabilly som företag och som jag en gång var, är ett avslutat kapitel. Absolut ingen sorg över det, tvärtom, känns väldigt bra. Men vart har jag tagit vägen i allt detta då? Jo, jag har nog hittat mitt riktiga jag. En kvinna som inte alls har något emot att smälta in och bara få vara. Inte längre behöva sticka ut så mycket från mängden. 

Det som jag tycker är lite jobbigt just nu och som jag aldrig reflekterat över förut är att jag i mars blir 36 år. Jag ramlar alltså över och är närmare 40 än 30.

Jag vet inte om jag tycker det är så fantastiskt som jag tänkte. 40.... Jag minns ju när mamma o pappa fyllde 40. Jag vet, det är 4 år kvar till dess, men tänk vad tiden ändå går fort, jag har ju redan varit hemma två!

Jag tycker min kropp håller på att åldras. Den är ju inte alls fast, överhuvudtaget. Nej, jag har inte tränat på två år säkert, men den är slapp på ett annat vis. 

Ålderssträck vid ögonen har kommit ännu mera och jag kommer aldrig återfå stunsen i mina bröst. Självklart ändras de efter en graviditet, vet jag väl oxå. Men jag har varit väldigt nöjd med dem, men nu är det liksom inte som förr...

Det är väl en jädrans tur att jag fortfarande har en man som efter 5 1/2 år älskar hela mig ännu mera. 

Jag ser med iver och spänning fram emot den dagen jag får gå till mitt "riktiga" jobb och få den "riktiga" vardagen. Men tanken att någon annan (förskolan) ska ta hand om mitt barn gör mig lite ängslig. Han betyder så oooootroligt mkt för mig/oss och jag håller på att förvandlas till en hönsmamma ;)

Men jag vet samtidigt innerst inne att han kommer tycka det är toppen och jag kommer förmodligen älska att få komma till jobbet och till kollegorna. 

För att avsluta detta långa textinlägg så vill jag säga;

Vi har ett spännande år framför oss. Vem vet vart i Närke vi hamnar. Förmodligen där vi sist anade... 

Ha en god natt allihopa.