Det är jobbigt ibland också..,

Det är ingen dans på rosor att bli mamma. Även fast att det är det bästa som kan hända en kvinna att få möta den lilla personen som bott i magen så länge, så är det en oerhört stor omställning. 

Många av de tårar som jag fällt är av kärlek och lycka till Milton. Men ibland kommer tårar som mer handlar om hur livet aldrig kommer att bli som en är van vid. Eller hur jag aldrig mer bara kommer att vara Marika. 

Ikväll kom sådana tårar, och det var många tårar som kom. Det började nog när jag testade min onepiece som jag beställt. Insåg att jag har en "efter-graviditets-kropp" och trodde (hur dumt det än låter) att jag skulle få på mig en stl M. Men herre gud människa! Du väger ju 85kg, då drar jag ju en L... Minst!

Sedan avlöste sig känslorna varandra. Jag har idag känt mig väldigt instängd och smått isolerad. Jag har ju varit hemma nu sedan början av oktober och på slutet av graviditeten var det ju mkt soffhäng och inte många rundor utomhus. Detta gör att jag blir less och känner mig väldigt ensam. Säkert något jag delar med många nyblivna mammor. 

Dagarna flyter ihop och jag går runt i en dimma känns det som. 

Jag känner att jag blivit en del av en annan person- mammapersonen. Jag har ett annat litet liv som är mitt största ansvar och även fast jag tycker om att amma o mer än gärna gör det så blir det ju väldigt intensivt och extremt tait tillsammans med detta lilla liv. Varför jag känner så just ikväll är för att Milton haft en riktig ätarkväll och suttit fast vid mitt bröst sedan kl fem i em. Nu är hon på sentimmarna. 

En ny rutin hemma hos oss är att C går o lägger sig 9 för han ska ju upp kl fem. För att han ska hinna somna så ligger jag med Milton ute i soffan o ammar tills vi båda somnar, då går jag in med honom. Detta gör att jag känner mig lite ensam från C. Vi har alltid gått o lagt oss tillsammans. Vi är inga direkt kvällsmänniskor utan uppskattar morgonen mer. C behöver verkligen sin sömn eftersom han har ett fysiskt ansträngande jobb o långa dagar. Jag kan ju sova när jag vill på dagen så fort Milton sover. 

Men jag saknar att få kunna sova tätt intill min man. Även fast jag tycker det är jätte mysigt att vakna upp och se Milton sträcka på sig och morgongny. 

En annan sak är att jag inte kan ta med Milton på så många ställen just nu som innebär smittorisk. Stora folkmassor, köpcentrum, fyllda bussar/vagnar och caféer. Jag skulle ju aldrig låta min prins riskera att få något virus bara för att jag är uttråkad. Men vardagen just nu blir lite begränsad vilket gör att jag känner mig lite instängd. 

Jag ser så otroligt mycket fram emot tisdag nästa vecka då vi åker upp till Hallsberg för att fira jul. Mina föräldrar kommer oxå dit på tisdagen och vi ska fira ihop. Såå mysigt ska det bli och jag behöver verkligen ett miljöombyte nu. 

Jag började skriva detta igår kväll. Nu är kl 10.30 och jag har precis vaknat. Lilleman somnade till slut vid tolv då jag vyschat honom med napp i munnen, han var så trött till slut. 

Nu ska vi kliva upp, idag vankas julklappsinköp!