Christian fortsätter...

Efter själva förlossningen så kommer tårarna. Man kan inte hålla dem tillbaka. Det är speciella tårar. Tårar av glädje chock och kanske lite saknad. Saknad av det som varit, chocken över det man gjort och glädjen över det som blev. Insikten att jag hade blivit pappa kom faktiskt senare, vid skötbordet i vår lägenhet. Men det tar vi mer i detalj längre fram. Nu var det BB som gällde. Illa medtagna men lyckliga kvinnor i olika stadier av återhämtning och deras makar eller partners som springer i olika ärenden i korridorerna. Alla kvinnor går likadant på BB. De har en vaggande gång. Ömsom plågad och bestämd. Matbrickor bärs in och ut. Nyblivna fäder möts vid mikron. Ämnet är ofta sömn, bajs, skrikande och insikten av att ha blivit förälder. De som redan gått igenom processen en eller flera gånger håller små korta inspirerande tal. Mycket handlar om att ”det har bara börjat”, ”det blir värre”, ”om du tycker att det bajset luktar så vänta bara”. Men mitt i allt det maskulina så finns den där. Fäders kärlek till sina barn. Den där allomslutande beskyddarinstinkten. Lejonen tittar bedömande men förstående på varandra. Kraftmätningar har liksom ingen plats här. Alla barn är vackra, så är det och vi är alla överens.

BB är också platsen där all ovisshet bubblar till ytan. Minsta ljud får mig att vakna som den mest väldrillade soldat, redo för strid – ”here comes trouble”. Man är på helspänn, men ändå avslappnad. Barnet är fokus och på BB finns inte så mycket annat att göra. Det kan vara just frånvaron av distraktion som gör att man är så orolig. Analyserar alltför mycket.

Stjärnorna på BB är barnmorskorna, i vårt fall så var den starkast lysande stjärnan ”Jordemor” Annica, det stod så på hennes namnskylt i emalj. Hon var bra, erfaren, en god lyssnare och med fast hand guidade hon oss genom amning, nappar, bajs och olika läten. ”Alla barn är olika” var hennes mantra och ”man kan inte läsa sig till att förstå en annan person” hennes godaste råd. Annica gav oss en bra start, det är jag henne evigt tacksam för.

Den värsta stunden på BB var när undersökningen skulle genomföras, reflexer och hjärta skulle sonderas och godkännas. Här kunde det helt plötsligt bli fel, icke godkänt, f i betyget. Hjärtat bultade och pulsen steg när Milton togs in, kläddes av och lades under en värmelampa (en sån man har hos små kycklingar) och inspekterades. Allt var bra, men så kommer det.

-        ”Han har ett litet blåsljud på hjärtat, vi får vänta tills imorgon och kolla igen om det har försvunnit.”

Här så drar min fantasi iväg mig. Varenda snyftare jag sett stiger till ytan. Bilder som jag inte vill se dyker upp på min näthinna. Slangar, syrgas, begravningar. Ett...litet...blåsljud. Fan, fan fan och fan igen. Vad händer nu? Marika gråter. Jag får visa mig stark. Upp med murarna, på med stormluckorna. Jag hör mig själv, ”Det är ingen fara, det löser sig det här ska du se”. Känns just då som att jag ljuger.

Vi går tillbaka till rummet, försöker se starka ut. När vi passerar väntrummet så syns det att vi misslyckas. Blickar fyllda av medlidande följer oss genom korridoren. Väl inne på rummet så rinner tårarna på M. Jag bygger murar och samlar sandsäckar, stormen kan bli den värsta i mitt liv. Men redan då så fylls jag av någon underlig trots. Jag skiter i om han har blåsljud. Det vore fan om jag ska ge mig utan strid. Bilder av hur jag omringad av fiender och avväpnad skriker ut min trots fyller mig. Kommer stormen så ska den få se ett och annat om vrede och motstånd. Sen kommer hon, en av hjältarna – barnmorskan. Hon förklarar att det är ytterst vanligt, det vetenskapliga ger mig trygghet. Jag får veta att det med största sannolikhet är ett kärl som inte hunnit tillbakabildats helt. Hon förklarar även det värre scenariot och inte heller det är livshotande. ”Allt ser bra ut, han visar alla tecken på att vara frisk”.

Stormen bedarrar. Det som omringade mig drar bort och molnen skingras. Jag känner hur mina murar välter. Tårar rinner genom hål i mina fördämningar. Vi somnar och morgondagen kommer. Pulsen stiger ånyo när vi kallas in för slutinspektion. Läkaren är en annan och möter oss med förstående ögon. ”Hoppas nu inte att ni oroat er för det här”. Eh jo, det har vi. Inspektionen går bra. ”Jag frikänner det här hjärtat fullt ut, och allt annat ser jättebra ut”.

Det var det, han är inte döende, vi får åka hem och starta vårt nya liv. Min lilla lejonunge, mitt hjärtebarn.